Vrooooooooom
Jag är kontorsockupant. Japp, jag har ockuperat ett kontor. Nu är jag med eget rum en stund, sen delar jag kanske eventuellt och förhoppningsvis rum med världens bästa Filip. Vi får hoppas på det.
Annars far jag runt och jobbcoachar och har mig. Och letar utbildning och jobb och gud vet vad jag letar åt mina goa omställare.
Nu är det iaf fredag. Jag har inte mycket att förtälja, så det blir en kortis idag. På söndag ska jag till shoppingmeckat på västkusten. Jepp GeKås och shoppa till vildarna.
Nu ska jag ta min kära huvudvärk och inta horisontalläge.
Huvudvärk
Mina barn har helt plötsligt upptäckt att jag har bröst: "Vilka snygga tuttar du har mamma! Vilka stora tuttar du har mamma! Vilka säckiga tuttar du har mamma!" Intressant att notera att mina barn tycker olika, olika dagar.
Undrar om brösten ändrar form dagligen, gör de det?
En lördag som har spenderats i samvaro med goda vänner. Bra så, mer sånt.
En dag som började med följande väckning kl. 07.30.: "God morgon Linda Vestman, dags att vakna! Eller ska jag släcka himlen?" sagt av min lilla vildvittra.
Fem härliga timmar fick jag tillsammans med min fd kollega och numera gode vän Mikael med familj. Alltid kul att träffa dem och framförallt så blir Oscar jätteglad för då har han en bästis hos sig. Mikaels son som är ett år yngre är en mycket bra kompis och supermysig 10-åring. Som också sparkar bakut och inte har lätt för sig i skolan. Två vilsna själar som funnit varandra, visst blir man glad?
Imorgon ska jag jobba lite. Rekryteringsjobb för en gångs skull och återigen en ny erfarenhet. Vad kritisk jag blir då. Då ni kommer stavningsfascisten fram i mig och jag försöker läsa massor mellan raderna. En första grovsållning är gjord. Imorgon väntar fler. 140 ansökningar för totalt 2 tjänster. Inkomna på 2 dagar.
Oj!
Så från kl. 14.00. ska jag hitta lämpliga kandidater. Spännande.
Nu ska jag bota huvudvärken. Frågan är om jag ska lägga mig eller ge igen?
Trötta tankar
Idag saknar jag många och tänker på dem.
Lilla mormor Karin, du fattas mig så det gör ont i mig, varje dag.
Morfar Gunnar, så tuff, så hård men ändå så mjuk. Vill åka lastbil med dig igen och höra din breda gästrikedialekt. Farfar Bernt, ska vi hitta på lite bus nu?
Farmor Laila, jag vill baka pepparkakor med dig igen.
Nickes mormor Stina, min underbara mysiga fikakompis när Oscar var bebis. Jag saknar dig och dina funderingar över livet i stort och smått.
Ni finns där i hjärtat och jag vill så gärna krama om er igen och få känna era dofter, känna barndomens och även vuxenlivets trygghet igen, men det går ju inte. Men ni finns i mitt minne och det gör gott även om saknaden gör ont.
Döden skrämmer mig inte, men vägen till den gör det.
Alltför många har jag fått se brytas ner och bli så sjuka innan de äntligen får lämna smärtan bakom sig.
Då är jag mest arg och förtvivlad över lidandet och jag funderar mycket över det rättvisa i att låta någon lida så.
Andra gånger kan man bli förtvivlad över varför man inte ser den otroliga smärtan bakom ett glatt leende.
Att inte kunna få reagera innan det är försent.
Att inte kunna lindra denna själsliga och tunga smärta, utan istället väljer den människan att ta sitt liv.
Då gör det också riktigt, riktigt ont och förtvivlan är stor.
Döden är inget att vara rädd för, men allt annat innan kan och gör ibland riktigt innerligt ont.
Så tänker jag idag.
Sicken kul liten grej...
Spotify blev visst väldigt kul för ledig sambo också.
Han hittade min spellista och den fick jag höra.
Sent fick jag höra den och fram till kl. 01.00.
Mindre kul när man ska upp och jobba dagen efter.
Ännu mindre kul när samma musikspelande man kommer och lägger sig och börjar toksnarka, samt använder mig som någon slags stock man ska rulla fram och tillbaka.
Jag får flashbacks till drygt 4 år tillbaka och känner att nä, en till bebis kanske ändå inte är på tapeten.
Ibland är det bra att bli påmind eller hur? Och nej jag är inte road i natt, mest irriterad och sur.
Bebisar ja, igår blev jag faster till en liten kille.
Min unge fosterbror i Örnsköldsvik, ni vet han med den trasiga själen, han blev pappa igår.
Dessutom blev min fd kollega mamma till en liten fin flicka i förra veckan.
Blödiga jag lipar och är så lycklig över andras bebisar, snart får jag väl lipa igen när min fina vän i söda Sverige ska få träffa h*n som jäklas inne i magen.
Två underverk som fått komma till oss, det är sagolikt tycker jag.
Och jag tycker att min säng vore trevlig att parkera i, men där ligger nån och drar timmerstockar, faktiskt både bildligt och bokstavligt. Vad sägs om soffan?
Japp den får det bli. Kanske får jag sova i drygt 1 1/2 timme till...
Flickan som lekte med elden
Helt ok underhållning, men jag är ingen större fan av våldsromantiseringar. Den här var väl inte riktigt lika rå som Män som hatar kvinnor, men jag skulle inte en ha velat fått en snabbtitt in i Stieg Larssons hjärna, nej tack.
Lite Bret Easton Ellis-känsla över filmerna, jag känner mig som en utböling som inte gillade American Psycho.
Den här världen är så fylld av hat och ondska tycker jag, så får jag så drömmer jag mig hellre iväg i en bok som inte nödvändigt måste vara feelgood, men som iaf inte glorifierar våld.
Apropå min lille enkät från i fredags, så fick jag ett fint citat från min kompis i Norge.
Hon hade inget filmcitat på lut, nejdå, hon minns en arg, berusad Linda Vestman som blev påhoppad av ett äckel på väg till bussen hem från en after work.
Från ingenstans kommer en man och väser att han vill k****a mig!
Jag svarar: "Och hur in i helvete dum i huvudet är du då?", tittar på honom och går vidare.
Äcklet ger sig inte, utan kommer fram och väser att han verkligen vill göra det han vill med mig.
Då exploderar jag.
Jag får fram mitt stora paraply, slår äcklet med all kraft jag kan uppbåda i hans huvud och skriker:
"Vad i helvete var det du inte fattade första gången, ditt jävla äckel! Försvinn!!"
Han sprang och mitt paraply är fortfarande böjt som en banan, men han fick sig en rejäl omgång.
Inget fint citat, men jag är stolt över att jag inte blev rädd utan mest arg.
Jag är så less på att bli objektifierad, dvs. vi kvinnor är bara madrasser, något att förlusta sig med för stunden.
Att inte kunna gå ute på stan ensam, onykter eller ej spelar ingen roll, utan att behöva vara rädd för att råka ut för något, är jag så trött på.
Jag är människa först och främst, kvinna är sekundärt då eller vad tycker ni?
Alltså att jag ska bli behandlad som och respekterad för den jag är, inte vad jag har för attribut.
Idag bjuder dagen nog inte på många överraskningar.
Jag ska fundera vidare över min fars sajt, ringa 2 samtal och sen är jag solo fram till i eftermiddag.
Ska jag försöka få ihop den där ordbehandlingskursen jag har lovat en omställare tro? Ja det ska jag.
Lata mig. Nää. Men jag kan jobba i bara morgonrocken vilket är rätt skönt.
Archimedes my buddy
Han fick ju sätta livet till för den kommentaren.
Rubba inte mina cirklar betyder det, om det mot förmodan inte är ett citat du känner igen.
Mina cirklar är rubbade, på gott och ont, det virvlar massor i huvudet just nu.
Det är höststorm i Lindas huvud, men jag känner mest tillförsikt och glädje. Det är mina egna rubbade cirklar det.
Sonens rubbade cirklar är tuffare, jobbigare och grymt tunga att bearbeta.
Hans balansgång på slak lina går inte smidigt just nu, han tvekar, han snubblar och han är på väg att ramla. Men jag vet samtidigt att han är så pass tuff att han återfinner balansen. Förutsatt att han får hjälp och det inte bara av hans närmaste.
Specialpedagogen ska ringa. Jag väntar och hoppas. Hoppas att han hittar balansen igen och kan vidare.
Idag funderar jag på bästa filmcitat: Jag har några stycken som jag verkligen fastnat för.
Den allra bästa för tillfället är Renee Zelleweggers från Jerry Maguire: You had me at hello.
En annan är från Bull Durham och då är det Kevin Costner som ger en schysst förklaring på allt han tror eller inte tror på:
Well, I believe in the soul, the cock, the pussy, the small of a woman's back, the hanging curve ball, high fiber, good scotch, that the novels of Susan Sontag are self-indulgent, overrated crap. I believe Lee Harvey Oswald acted alone. I believe there ought to be a constitutional amendment outlawing Astroturf and the designated hitter. I believe in the sweet spot, soft-core pornography, opening your presents Christmas morning rather than Christmas Eve and I believe in long, slow, deep, soft, wet kisses that last three days.
Båda citaten säger mycket eller hur?
Så sms-enkät idag kommer att bli det. Bästa filmcitatet. Låt nu geniknölarna jobba lite.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 1.
2 håller på: I had you at hello, 2 på: Nobody puts baby in a corner, 1 på: Clint Eastwood som Dirty Harry: Do you feel lucky punk! Två fina citat från Casablanca från en och samma person: Here's lookin at you kid. och I think this is the beginning of a beautiful friendship, samt 1 från Pulp Fiction: Say what again....
Jag kastar in ett tredje citat från Gladiator: My name is Maximus Decimus Meridius, commander of the Armies of the North, General of the Felix Legions, loyal servant to the true emperor, Marcus Aurelius. Father to a murdered son, husband to a murdered wife. And I will have my vengeance, in this life or the next.
Kom igen nu fler vill jag ha!
Så ramlade vi dit... igen
Han som har haft en suverän termin, som har kunnat fokusera på sin skolgång och återigen gjort sjumilakliv i utvecklingen, då räcker en eller två kommentarer som får honom helt ur spel och sen är eländet igång igen.
Han som tycker det är kul med handbollen, som utvecklas, som trivs i laget. Han som älskade scouterna (jag skriver älskade) känner ingen trygghet. Igen. Och jag står där. Igen.
Tidigt imorse tog han upp diskussionen med mig. Varför väntar han alltid tills han mår riktigt, riktigt dåligt? Varför ser jag aldrig tecken på det innan det brakar igenom?
Att jag känner mig som en mindre bra mamma just nu det tror jag ni förstår.
Vi försöker hela tiden förklara för honom att ju mer han visar av sina känslor, desto roligare är det att ge sig på honom. Att han måste antingen ignorera dem som retas, retas tillbaka verbalt eller i värsta fall klappa till personen fysiskt.
Det sistnämnda är ingen bra idé jag vet, men i det här urgamla maktspel som det handlar om så får väl styrkan isf bevisa mer än det verbala. Jag försökte visualisera den här skitungen för Oscar som en myra man trampar på.
Sen pratade jag om rangordning och status.
För det mina vänner är egentligen det mobbning handlar om.
Att visa att man är större än vad man egentligen är på bekostnad av någon annan.
Allt för att klättra i rang. Vi är inte alltid mycket bättre än apor.
Att killen som är värst mot honom nu är ett år yngre, det spelar ingen roll för Oscar. Han känner sig trängd, liten och arg. Han förstår inte varför han blir utsatt och han vill bara vara ifred.
Känner jag igen det? Om jag gör. Så tillbringade jag mina tre sista år i grundskolan och Oscars pappa fick uppleva sin beskärda del av eländet när han gick på mellanstadiet.
Vi vet och står ändå handfallna.
Just nu är jag förtvivlat ledsen, men till i eftermiddag lär jag ha mobiliserat min beryktade ilska och då tror jag inte någon vill vara i närheten.
Men jag är likväl trött, less och känner mig allt annat än glad just nu.
Enkätsvar
Eftersom min gode sambo hade glömt stänga av alarmet på mobilen gick reveljen kl. 05.20. idag.
En lördag.
Jag är trött men kan inte sova, då får jag helt sonika göra annat.
Som att sitta här.
Igår tog vi avsked av min styvfarfar.
Ett mycket dumt ord egentligen, ungefär lika dumt som halvsyskon.
Något som även Barack Obamas syster Aouma Obama hade invändningar kring igår på Skavlan.
Hos oss existerar inga halvor, vi är syskon punkt. Tuff dam, henne gillade jag.
Vi tog som sagt avsked och det var en stund som innehöll mer skratt än tårar.
Lite som farfar Eric var, han var en busunge i en vuxen mans kropp.
Oscar har träffat farfar en hel massa gånger och var ledsen igår, tills jag berättade historien om vedskjulet.
Vi är överens om att farfar Eric nog spränger mycket i himlen i fortsättningen.
Alltså åker åskguden ut till förmån för en liten envis ölänning. Nu vet ni det, Eric spränger nåt, det åskar inte.
Min sms-enkät för veckan innehöll frågan om den mest vemodiga låt ni vet.
Svaren varierade (så klart och det är ju det jag vill) och följande förslag fick jag:
Sorry seems to be the hardest word (Elton John), Why (Lonnie Mack), Streets of Philadelphia (Bruce Springsteen), Careless Whisper (Wham), Ahe's like the wind (Patrick Swayze), Burnin' (Cue), Jolene (Dolly Parton), Sing me a son (Return), Det är inte regn som faller (Sonja Aldén), Jag vill alltid älska (Carola). Att ni tycker olika märks va?
Jag har Berceuse av Fred Åkerström och Lasse Winnerbäcks Elegi som mina två mest vemodiga låtar. Kanske även Bridge over troubled water med Simon & Garfunkel, men den är mer en familjegemensam vemodslåt, än min egna.
Den har följt oss sen jag låg dödssjuk som liten och när mormor dog.
Jag älskar iaf strofen i Elegi: Jag skulle klara vad som helst, jag skulle aldrig säga nej. Och vad du anförtror åt mig, det ska jag anförtro åt dig.
Fina ord i en ganska så svart text, inte sant.
Förvirrad är väl hur jag känner mig för tillfället.
Förvirrad och förirrad kanske ger mer rättvisa åt hur jag upplever tillvaron i detta nu.
Det känns lite som ett irrande i ingemansland och inte underlättar det med förvirrande budskap. Så jag irrar väl runt lite till och ser om jag får ihop kartbilden igen. Nu blir det nog kaffe om jag inte ska bli uttröttad också mitt i all förvirring och irrande.
Begravning
Farfar Eric som var en riktig kraftkarl, han arbetade som sprängare och grovarbetare vid Televerket under hela sitt yrkesverksamma liv. När han sedan gick i pension köpte han en liten gård och började köra in arbetshästar.
Många somrar fick jag tillbringa på Öland hos farfar.
Nu finns bara minnena kvar.
Tuppen som jagade oss så fort vi gick ut och som gubben skrattade eller när farfar blev vansinnigt arg på alla råttor i vedboden och gjorde processen kort med både råttor, ved och boden. Han sprängde den i luften!
Idag ska vi ta farväl sedan ska han få sin sista vila i Borgholm. Sov gott Eric, jag saknar din pillemariska blick och din underfundiga humor. Nu får du vara med hästarna och Vivan igen.
Veckan som passerat har varit en berg - och dalbanetur minst sagt. En fantastisk föreläsning av Lasse Eriksson, jisses vad jag skrattade, Oscars skolelände, jobbet som lite grann krånglade, men som också innebar ett fint betyg från dem jag jobbat med i min allra första och största omställning.
Det är tufft att gå ut och möta människor samma dag de blir uppsagda, men det gick riktigt, riktigt bra.
Klockan är i detta nu 07.07. och det är kolsvart ute. Lika kolsvart som det var klockan 03.00. inatt när Saga tyckte att det var dags att gå upp och gå till dagis.
Det är inte många timmars sömn för min del inatt mao.
Berg - och dalbanor, karuseller och tåg har jag åkt denna vecka iaf känslomässigt. Nu bromsar jag in lite och försöker ta ett steg tillbaka. När den skräckblandade förtjusningen går över till mer eller mindre panik, då är det nog läge att stanna va?
Jag bromsar iaf och ställer mig vid sidan av.
Nu ska jag iaf lite senare under dagen beställa lite praliner för långväga avhämtning. Av en blivande konditor, bagare, matkonstnär, kreatör ja säg vad den här unge mannen inte kan bli. Tretton år och redan fantastiskt duktig. Vad ska det bli av den här killen? Allt det han själv vill är jag helt säker på.
Frustrated Housewives och fenomenal otur
Mmm livet på House Lane in Mullsjö peakar väl inte helt om man säger så.
Jag jobbar och det är iofs kul, jättekul.
Att arbeta med människor är mycket givande men det medför även en del oväntade prövningar.
Skolan är dock en plåga för sonen. Igen. Barn kan vara mer än nådigt övervidriga ibland.
Han är även stressad av för många aktiviteter och vi beslöt idag att han får hoppa en av två träningar i handbollen för att han ska få lugn och ro och landa i tillvaron igen.
Vi har en evig tur att han faktiskt kan tala om vad som orsakar problemen.
Jag är mer än lovligt klantig som lyckas med att blanda ihop träningstiderna för sonen, samt tappa mitt Visakort i måndags. Så vi snabbspolar den här veckan va?
Lite fredagsenkätsresultat
Som ni vet vid det här laget så roar jag mig med att skicka fredags-sms till mina vänner med en liten hälsning och bifogar även en mindre opinionsundersökande enkät.
Jag har dessvärre inte redovisat resultatet för de två senaste veckornas enkäter. Det råder jag bot på nu och presenterar först v. 40:s fråga som var följande:
Fredagsdax.
Med minnet har jag mindre flax.
Nyckeln glömdes bort imorse.
Något sonen lär bli varse.
Tur att solen lyser.
Finaste höstavtivitet önskas från er.
Kreativa förslag kom in bl.a. tyckte en f.d. kollega att sex var en sådan, en annan att riva ut köket och renovera ditot var det.
De flesta av er valde ändå höstpromenad i solsken som den finaste aktiviteten , tätt följd av att sitta vid brasan och dricka något varmt eller något alkoholhaltigt.
Återigen kom den där eländiga irish coffeen upp på tapeten, men jag föredrog varm soppa, choklad (nähä?), varm punsch och rött vin.
Så ska jag svara på min egen enkät så blir det ut i friska luften och beundra färgprakten, hade jag haft äpplen i mitt äppelträd så hade jag gärna plockat dem. Sedan blir det en stund vid brasan med något varmt att dricka, tända ljus och en mysig samvaro antingen solo med mannen eller med nåt kul spel med barnen.
Vecka 41:s fråga lyder som följer:
Äntligen fredag! En svajig sådan på Villagatan, både bokstavligen och andligen.
Nu skiner solen och snart är det lite ledigt.
Mest attraktiva/e skådisen är min fråga idag och motivera gärna.
I skrivande stund har jag fått in fem förslag och leder gör just nu George Clooney, sedan är det lika för Patrick Swayze, Harvey Keitel och Eric Stoltz med vardera en röst.
George har fått två röster och leder med motivering att han både ser och uppträder mycket manligt, samt att hans lätt silverfärgade hår gör honom rasade stilig.
Patrick Swayze har med tonårskärleken att göra.
Ni vet idolen man dyrkade och drömde om i smyg.
Harvey Keitels insats i Pianot är det som gjorde honom mest attraktiv för en av mina kompisar och det pga rumpan.
Eric Stolz för att han är en snygg rödhårig man.
Saknar dessvärre resultat vad gäller mest attraktiva kvinnliga skådis och vill ju så klart gärna ha fler resultat även från er som inte får sms utan läser här. Ett annat alternativ är ju att ni på något sätt meddelar mig om ni vill få hälsning + enkät via mobilen istället.
Ska jag svara för egen del vad gäller mest attraktive manlige skådisen så är det George Clooney, men jag är även en sucker för Paul Newman. Katt på hett plåttak är bland det bästa jag någonsin sett. Vilken utstrålning han hade!
Sen vill jag även flika in en svensk skådespelare, sedan länge bortgången, men med en karisma få utstrålar idag. Gunnar Björnstrand hette han.
Av kvinnliga skådespelare så kan jag tänka mig att fru Pitt får många röster, men jag föredrar faktiskt Kiera Knightley. Kan ha med min vurm för systrarna Brontë.
Nu vill jag ha era röster.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Liten uppdatering på veckans enkätfråga.
1 röst går till Hugh Jackman. Tack A-L!
Hur kunde jag glömma världens nu mest sexige??
Total blackout måste det vara. Jag menar när t.om. jag frivilligt tittar på en filmatisering av en Marvel-serie och faller handlöst för Wolverine? Yummie!
Fredag
En miss från min sida som kunde vändas till en bra lösning för alla parter.
Ett meddelande från en gammal kompis som resulterade i 2 timmars samtal hemma hos henne.
Den eftermiddagen gjorde mycket för mig vad gäller hjärteprins Oscar.
Bra och konstruktiva lösningar, det är skönt med kloka vänner.
Ett mail som både fick mig att skratta gott och sedan rodna alldeles nåt fruktansvärt.
Vet inte varför jag har så svårt att ta emot komplimanger?
Så klart att det boostar egot, men jag har så svårt att förstå att det faktiskt finns dem omkring mig som både tycker att jag gör ett bra jobb, att jag är en bra samtalspartner och att jag tydligen ser bra ut.
Just utseendet är väl min akilleshäl, dvs. jag skämtar gärna bort kommentarer om allt som sägs om hur jag ser ut i positiv bemärkelse. Det är lättare att vara rolig än se bra ut om man säger så.
Varför är det så? Är det något som ni som följer mig också känner?
Att ge fina komplimanger är det både svårt att ta emot och att ge?
Jag fick en jättefin komplimang förra fredagen från en man jag hjälper i omställning just nu.
"Du ska veta Linda att vi tycker jättemycket om dig, du är så glad och gör att vi känner oss bekräftade och du hjälper oss med sånt vi tycker är svårt."
Wow, egot växte enormt, men vad svarade jag? "Vad roligt att ni tycker så. Jag trivs jättebra med er också."
Öh?
Att vara mamma till min hjärteprins innebär att jag ofta måste bekräfta honom. Dvs. att tala om för honom att han är bra, att han är duktig och att bygga hans självförtroende. Det gör jag iofs både genom att försöka boosta egot och genom att ge honom positiv feedback. Inte några regelrätta komplimanger, mer en bekräftelse på att han visst fixar sina svårigheter, att han är fin som han är och att han är en smart och begåvad kille.
Han är en mjuk kille, alltså funkar inte alltid ironi och skämt på honom. Han förstår inte riktigt innebörden av det och tar ibland riktigt illa åt sig av vissa kommentarer.
Ett exempel är häromveckan när en kille kallade honom för stringkalsong. Då blev han ledsen och arg, men när han berättade det för mig försökte jag förklara att det var ett tramsigt försök att trigga igång hans ilska och att det var bättre att vända tillbaka det genom att t.ex. säga: "Jaa, vill du se dem?"
Det fungerade alldeles utmärkt för den killen blev precis svarslös och det kröp också fram att han egentligen var budbärare åt en annan kille som varit på min son under ganska lång tid.
Att jag är hjärtligt trött på skolan som menar att Oscar till stor del har sig själv att skylla, att han kräver så mycket i form av anpassad undervisning och att han inte kommer att klara mattemålen i 5.an gör mig på allvar riktigt rosenrasande.
Blir man utsatt för mobbning och kränkning av både vuxna och barn och det accepteras då är det inte konstigt att man halkar efter. Oscar ägnade förskoleklassen till halva 2:an åt att freda sig från klasskompisarna och fröknarna som satte det i system att kontrollera Oscar på ett mycket fult sätt.
Det finns en episod jag aldrig glömmer och det är när min mamma hämtar Oscar och hans dåvarande klassföreståndare säger till min mamma följande:
"Han är så jobbig, jag förstår inte hur ni kan hantera honom?"
Min mamma svarar så klart att han inte är jobbig varpå den här människan i mycket otrevlig ton frågar: "Med vilken kompetens kan du grunda det påståendet?!"
Mammas svar var väl inte vad hon hade väntat sig:
"Vi har jobbat som jourfamiljehem och familjehem i drygt 12 års tid och jag har arbetat professionellt med psykiskt och fysiskt utvecklingsstörda i mer än 20 år, främst barn och ungdomar. Jag v-e-t att mitt barnbarn är helt normalt och att han i-n-t-e är jobbig. "
Det dröjde till 3:e klass innan hans tillvaro i skolan normaliserades och han kunde sluta fundera ut överlevnadsstrategier för varje dag. Tyvärr innebär det att han har tappat det allra mest grundläggande i matematiken. Då blir jag mer än arg när man säger att det är hans eget fel att han inte kommer att klara målen.
Nej, felet är definitivt inte hans. Felet är hur man har valt att hantera hans situation.
Det är dags att förklara för skolan att nu ser ni till att han klarar målen. Eller vad tycker ni?
En utmaning
Jag ska skriva tio sanningar om mig själv..
1. Jag är sjukt mörkrädd. Kan knappt sova själv om jag inte är tvungen och då sover jag med lampan tänd.
2. Jag har så många ärr över min kropp att jag är vitprickig om sommaren. Ärren är dessutom så djupa att de inte går att ta bort kosmetiskt.
3. Jag gråter till nästan varje avsnitt av Extreme Home Makeover på TV3.
4. Hade Jimmy Carter som min första stora kärlek som barn, sen var det nog Ronnie Pettersson.
5. Jag samlar helt klart på muggar. Stackars Nicke får psykbryt varje gång jag har handlat nytt till köket. Kaffemuggar is da shit.
6. Jag har börjat lösa korsord som en galning.
7. Jag lyssnar gärna både på Ring så spelar vi och Melodikrysset.
8. Jag gillar Beyoncé och Timbaland... men bara i smyg.
9. Jag har aldrig spelat Guitar Hero eller Sing Star.
10. Jag har en jacketkrona på min ena framtand eftersom den helt saknar emalj.
Visst känner ni att ni känner mig helt och fullt nu va?
En hel vardag kvar av denna vecka.
Men med en sol som strålar, en lat morgon och att kunna skjutsa barnen till skola och dagis och sedan komma tillbaka hem till tystnad och lugn är inte fel.
Dagen kommer att innehålla en del jobb.
Jo faktiskt, lite jobb åt pappa, men säg den lycka som är beständig.
Sen är det raskt tillbaka till den hårda verkligheten igen.
Jag fick äntligen träna igen i tisdags och ska så göra ikväll med, jag måste ju hålla igång träningsvärken.
Om inte så hjälper det mig ju att mota bort lessentankar och får mig att hitta energin igen.
Mötet igår med den personen jag gömde mig för tidigare i år, där gick nog ronden till mig den här gången.
Ett förskrämt och i falsett klingande "Hej!" och snabbrusning in på mataffären möttes av mig med ett barskt "Ja, hej!" Tonläget i min röst gjorde väl att den här personen helst hade velat krypa ner under golvet. Det hoppas jag att den personen gör.
Min gårdag var annars en riktigt bra onsdag. Jag åkte hem till en gammal kompis och pratade om allt mellan himmel och jord. Mest om min hjärteprins som har en krokig skoltid bakom sig, men förhoppningsvis inte framför sig. Vi pratade strategi kring hans matematik-inlärning och jag kärade ner mig i tre underbara barn till.
Nu blir det kaffe till mig och min sovande bättre hälft. Han är ledig idag och då får han så gärna sova en stund.
Inte frukost på sängen, men väl en rykande varm kopp kaffe.
Kött är gott... och kanelbullar
Äntligen kan man kanske också tillägga.
Frisk i övrigt kan jag väl inte intyga, jag har inget papper på min mentala status om man säger så *ler*.
Känner mig frisk iaf, lite mindre deppig, även om det blåser lite runt mig just nu.
Hade en rejäl svacka i fredags kväll, då sambon tjafsade om något som han väl egentligen inte menade, men som det så lätt blir att man häver ur sig när man är upprörd och arg. Jag var inte den egentliga källan till ilskan, men fick ta det, tyvärr. Så lördagens lågtryck kändes även inomhus kan man väl lugnt påstå.
Idag söndag har äventyret bestått i inköp av skor och mat i staden. Jag lovar och svär att det var absolut sista gången jag tar med mig samtliga familjemedlemmar och gör något sådant.
Att åka bil med en 11-åring och en 4-åring kan gå lugnt till.... i den bästa av världar. I vår bil börjar bråket redan innan startnyckeln vridits om. Tänk er den resan t&r i drygt en timme.
Väl på köpcentret så fixas skor till 11-åringen och 4-åringen får tokspel och klättrar på stegar, ålar på golvet och är jättearg över att maten för dagen inte kommer att serveras på restaurangen med dett gyllene M:et.
Så åker vi vidare till matvaruaffären och då börjar nästa spännande övning. Först ska 4-åringen åka i vagnen, sen ska 4-åringen inte åka i vagnen, sen ska 4-åringen visst göra det, men då är vagnen full. Av varor.
Då blir 4-åringen arg och traskar iväg i sällskap med storebror 11-åringen som gör allt för att jäklas med lillasyster 4 år. Det låter ganska mycket om en 4-åring och en 11-åring i kombo har jag upptäckt.
När det så är dags att betala kalaset, då är 4-åringen borta. Ingen ny upplevelse, men icke desto mindre jobbig och nervpåfrestande. Det tar ytterligare fem minuter, sen hittas 4-åringen. Då börjar glass och tuggummitjatet.
Nån som vill ha en 4-åring?
Kött är gott, absolut köttet vi har köpt från Kvills i Habo. www.kvills.se är adressen om man bor nära och vill ha fint hängmörat och mycket gott nötkött. Att man sedan får lov att hälsa på både tjurar, tjurkalvar och kossor är ju inte dumt.
Kanelbullens dag är det idag och ingredienserna köptes, men jag ställer mig inte och bakar 100 bullar klockan 16.30. när vi inte hade ätit mat innan. Därför blev det middag och köpebullar istället. Inte så goda som mina bullar, men det får jag fixa i veckan.
Ny vecka brukar betyda nya möjligheter sägs det. Så är det väl till en viss del, men jag känner mer en ro och att ta en dag i taget just nu. Kanske för att hösten är min årstid. Jag älskar klara vackra höstdagar med sprakande färger, hög klar och kall luft. Sen älskar jag även de blåsiga, stormiga, regniga dagarna, när det är tillåtet att kura ihop sig i en filt vid levande ljus, eller en brasa och dricka riktigt varmt kaffe.
Hösten är kontrastrik och vacker, det är inte nu jag blir ledsen och nere.
Det kommer i januari och varar till de första vitsipporna.
Det tar vi då, nu ska jag njuta av min årstid.
