underbara barnen

Easy come easy go heter det ju och så blev det i det här fallet.
Tydligen var vi flera spekulanter på Pokerface och han blev inte min.
Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken och då det mesta har gått på räls ett tag så ska så klart nåt inte göra det.
Ledsen på riktigt är jag idag för jag ville verkligen ha den här lille killen, men så blir det inte.

Så idag är jag allt annat än glad.
Jag blev riktigt på riktigt ledsen och då hjälper det inte med löften om en katt i nästa kull som ska registreras med namnet Colin eller att jag kan få bli fodervärd eller att jag får välja först. Det funkar inte att säga ja först och nej sen, oavsett om man känner varandra väl eller ej.

Så idag får jag väl trösta mig med att åka och titta på en bäddsoffa.
Den kanske jag kan få köpa iaf?

(foto: Marie Gustafsson-Vestman)


aka Kimato's Pokerface och Starstruck. Pokerface är den söte rödtabby-killen till vänster på bilden och gissa vem han ska bo hos? Ja hos mig! Sonen har påpassligt döpt honom till Colin.. undrar varför?
Fifi ska bo kvar hos uppfödaren, dvs min svägerska och min bror.

Colin är en Maine Coon-kille som säkert kommer att bli en bjässe. Jag är inte så lite kär i den lille vilden.
Visst är han fin?

för 45 minuter enkel resa till mitt "hem".
Känns konstigt för jag har ingen nyckel dit längre och jag bor inte där heller.

Jag har hostat mig igenom natten och ska försöka orka vara kioskföreståndare ihop med barnens far och barnen.

Vi funkar jättebra ihop när det gäller att genomföra något aktivt, dvs. vi behöver inte tjata om vem som ska fixa kaffet, bre smörgåsarna etc. utan vi gör det ihop. Då synkar vi.

Jag är ledsen i själen och i hjärtat för allt som vi gör som sårar varandra, men jag har inte slutat att tycka om honom som person.
Jag hoppas och tror att vi kan ta oss igenom det här, utan alltför mycket pajkastning.
Jag tänker inte tala illa om eller kränka mer, vi har delat så mycket annat som överväger allt det.
Så jag sparar allt det fina, roliga, tokiga och goda istället och tittar förbi allt som inte är eller har varit bra.

En strategi som jag känner ger mer energi än att fortsätta vara arg, ledsen och bitter. Jag vill inte vara bitter mer, jag vill bli glad.

Det är jag, katterna och hunden som firar fredag ikväll.
Jag har lagat lite käk till mig, ätit själv och nu ska jag snart lägga mig och glo på dumburken.
Lyssnar på allt möjligt nu, men en låt som fastnat i huvudet är En man du tyckte om med Bo Kaspers Orkester:
Texten gör ont, men ja jo så här är det nog:

Jag har din smak i min mun
Jag hittar saker som du har glömt
En doft som hänger kvar i rummet som
Spår av dom svek som vi en gång gömt

Du lärde mig att slå ifrån mig
Att ta dagen som den kom
jag lärde dig att gå ifrån mig
Jag var en man du tyckte om

Jag hör din röst när jag dricker
Ett eko av ett bättre liv
En gång var lusten ett dagligt bröd
Ett sakrament – en helig tid

Du lärde mig att slå ifrån mig
Att ta dagen som den kom
jag lärde dig att gå ifrån mig
Jag var en man du tyckte om

Och jag var en av andra
Som kom före, som kom sen
En av många män
En av många män
Jag undrar vad dom tänker
Om deras kroppar värker än
Kommer allt igen
Kommer allt igen

Du lärde mig att slå ifrån mig
Att ta dagen som den kom
Det enda sätt för mig att få dig
var att aldrig vända om

Jag lärde dig att gå ifrån mig
Jag var en man du tyckte om

En text som slår rätt i mellangärdet på mig men så här är det. Så här känns det.

Yes, jag är återigen jobbcoach eller ja omställningscoach och det för ett annat företag än där jag var sist. Jag valde det framför en tjänst som informatör. Jag har väl hål i huvudet kan tyckas, men jag trivs så bra med att arbeta för och med människor framför att slipa budskap. Jag arbetar ju delvis med informatörsyrket iaf i och med att jag måste ta fram utbildningsmaterial själv, utforma mina presentationer, kommunicera och informera, men i huvudsak ska jag arbeta med människor. Och jag är lycklig för nu faller ytterligare en pusselbit på plats.
Nu ska jag fira med mackor och yoghurt, sen ska jag sova... Imorgon väntar en ny dag.

...det är jag. Stum av förvåning alltså. Jag har under den gångna veckan avverkat 3 intervjuer.
Två för ett jobb som jobbcoach där jag var på intervju två igår.
Och ett som strategisk informatör för ett politiskt parti. Där går jag till intervju 2 nästa lördag.
Och jag är likafullt och likväl stum av förvåning.

Min självbild är väl något skev, för ni ska veta att jag trodde mig ha pratat hål i huvudet på dessa båda rekryterare, men jag måste verkligen gjort intryck i måndags och jag hoppas, hoppas att jag gjorde det igår.
Jag har angenäma problem utöver de problem jag brottas med för övrigt.

På måndag är jag innehavare av min lägenhet, men jag flyttar in om två veckor. Tills dess bor jag hos mina föräldrar och försöker få ihop min vardag. Singel... känns konstigt.

Minus sexton grader kallt hu. Kanske inte blir jordens längsta promenad med svarta faran. Men jag ska iaf lösa klart Melofikrysset.

... nu igen. När jag verkligen vill ha ett jobb, varför blir jag som en Duracell-kanin på speed??

1 1/2 timmes prat om mig själv är bland det värsta jag vet.
Trots min verbala förmåga, trots min bakgrund som informatör, som amatörskådis,
jag borde banne mig fixa det nån enda gång.
Jag vill inte pladdra om mina för - och nackdelar, jag vill inte "sälja" in mig själv och/eller nåt eventuellt budskap, jag vill inte få frågor som vad jag är mest stolt över i min yrkeskarriär, varför jag vill ha jobbet eller vilka bra och dåliga sidor jag har.
Likväl får jag dem och likväl svarar jag så dumt, så dumt. Skit!
Och nej snälla, inga förslag om mental träning eller att förbereda sig etc.
Jag har jobbat på andra sidan skranket, jag v-e-t vad jag b-o-r-d-e göra, men lik förbaskat så trillar jag dit.

Tar min kudde, min filt och min stukade självkänsla och parkerar i sängen.
Imorgon ska vi till juristen, sen ska vi faktiskt göra en sista grej gemensamt och gå på konsert. Jag hoppas att vi tar den med oss som ett fint minne och som ett schysst avslut på våra många år gemensamt.

Sjukläger hos oss. Oscar hostar tills han kräks slem och febern går likt vågorna upp och ner.
Min röst är ett minne blott och jag har ont i lungorna när jag andas.

Imorgon ska jag på intervju för ett jobb. Nervös är jag och mycket måste jag hålla i huvudet.
Men jobbet är ett sådant jag sysslat med det senaste halvåret och jag är väl mer inriktad på ett sådant igen, snarare än att vara uthyrd konsult för ett bemanningsföretag. Att pröva nytt är kul, men jag vill gärna ha en lön som gör att jag överlever också.

Om en vecka är jag ensamstående på riktigt.
Då är jag innehavare till en liten 2:a och jag ska för första gången i mitt vuxna liv vara ensam med allt ansvar. Inget nytt, men nu blir jag det "på riktigt". Känns både bra och mindre bra.
Situationen som har varit under lång tid är inte hållbar, vi har vuxit isär jag och mannen jag levt 16 år av mitt liv med.
Men jag är ändå glad och tacksam för de år vi har haft.
Det är jag.
Jag bär med mig dem i hjärtat och är glad över att ha fått vara med om dem och om oss.

Idag ska jag nog bara försöka få bukt med min frånvarande röst och gosa med mina barn.
Vi skulle ha hälsat på världens bästa lillebror med familj, men vi vill inte smitta ner dem.
Trist för en fika och lite goa skratt hade behövts idag.

Idag känner jag mig ensam. Jag vet att jag inte är det och jag vet att ni oftast finns ett telefonsamtal bort, men jag vill inte vara negativ och ledsen och då är filten, boken och en kopp kaffe nog ett bättre sätt att bota ensamhet på än att älta. Jag vill vara glad och få känna glädje när jag är med mina fina vänner. En dystergök kan få deppa lite och komma tillbaka istället tycker jag. Tycker inte ni?

Ord kan vara vackra, kan få en att känna sig älskad, uppskattad, förstådd.
Ord är nödvändiga för att kunna kommunicera till omgivningen vad man har för avsikter, vad man vill och vad man vill kunna åstadkomma.
Ord kan också förstöra, såra, skada och även döda.
Ord ska man vara försiktig med och fundera ordentligt på hur de används.
Hur använder du orden?

Jag slarvar med orden.
Jag kan vara grymt elak när jag använder dem, men jag kan också använda dem omvänt.
Men just nu slarvar jag med dem och känner mig elak, grym och ibland orättvis.
Jag vill inte använda dem så.
Jag vill kunna använda dem och berätta om fina stunder, bra dagar
och förklara varför jag känner annorlunda nu än vad jag gjorde för 16 år sedan.
Men jag kan inte.
Jag kan inte för jag får ord tillbaka som bara gör mig ledsen, sårad, arg och förtvivlad.
Då använder jag inte orden alls.
Då är jag hellre tyst.
Kan jag inte använda orden på ett sånt sätt jag vill, då är det bättre att jag inte säger något alls.
Så jag är tyst, men inuti mig gör orden ont.
De sårar och de dödar.

The Cure somnade jag till under en konsert med dem och idag är jag ungefär lika trött som jag var då.
Jag har fått börja jobba igen. Skönt, men lite ovant och jag arbetar med ordermottagning igen.
Uthyrd via Proffice och faktum är att detta mitt första konsultuppdrag trivs jag med och gjorde på direkten.
Mysiga människor och alltid nära till skratt och lite småbus. Det gillar jag.

Jag gillar inte mitt nya liv så värst mycket.
Min tillvaro är numera splittrad och jag saknar mina vildar så oerhört när jag inte får vara med dem. Att ha fysiskt ont i hjärtat av saknad vet jag precis hur det känns nu. Och det gör ont, så förtvivlat ont.

Kanske landar det när jag har flyttat till min egna lägenhet och jag får chansen att etablera mitt egna hem. För limbodansen mellan tonårssängen i Tenhult och ett frostigt fd hem i Mullsjö vill jag slippa nu.

Trött är jag. In i märgen dödstrött och jag orkar inte med mer pajkastning och elaka ord.
Vad ger det mer än någon slags omedelbar tillfredsställelse att se någon bli lika sårad som du själv känner dig?
Jag lovar, det ger ingenting, mer än sorgsenhet, uppgivenhet och en oerhörd trötthet.

Så nej this friday är jag inte in love, jag är enbart trött.

och hej mina vänner som tittar in och hälsar på lite nu som då.
Tack för att ni orkar vänta på ett livstecken från mig.

Nästan en månads tystnad, men orkanen blåser vidare för mig.
Ett stormigt år har passerat.
Ett år som jag hoppas att jag kan se tillbaka på med distans längre fram.
Just nu är det mesta bara kaos och förvirring.

I början av 2009 fick jag lämna mitt jobb.
Arbetsbrist hette det, men jag är mer övertygad om att bristen inte berodde på jobb, utan bristen handlade helt och fullt om avsaknad av människokännedom, en persons egna känsla av otillräcklighet och rädsla.
Kvar stod jag med många känslor som jag väl hoppas och tror att jag har bearbetat nu.
Att jag är för mycket vet jag numera och ok, vad det innebär vet jag inte, men jag väljer att släppa det nu.
Jag är inte ett snöre för kort för att användas mer, så är det.

Förlusten av ett jobb och en inkomst underlättade inte min sinnesstämmning, men gjorde att jag började inse mer och mer om både mig själv, min livssituation och vad som egentligen är viktigt eller ej.

Våren kom och jag fick jobba tillsammans med min far som omställningscoach.
Ett viktigt jobb och ett jobb som innebar möjligheten att arbeta med och för individer i kris.
Något jag upptäckte att jag faktiskt kunde och gjorde bra.
Igår gjorde jag min sista "arbetsdag" som omställningscoach, så nu tar jag med mig fler erfarenheter och kunskaper som jag väl så småningom kommer att kunna förvalta på ett bra sätt.
Hur vet jag inte nu, men jag klurar och klurar och klurar... tänk på att jag är blond. Då kan det ta tid.
Att klura menar jag.

Sommaren kom den med och den var kall.
Både andligen och bokstavligen.
Det som skedde då bidrog stort till det tråkiga avslut på året som vi fick.
Mycket har sagts och gjorts och inget av det är jag stolt över. Tvärtom.
Det gör ont. Hela tiden gör det fruktansvärt ont, men någonstans tror jag att vi kommer gå hela ur det här.
På något sätt.

Jag är däremot stolt över de 16 år som delats och som givit mig de fina underbarn jag har förmånen att vara mamma till. Oscar och Saga. "Guds spjutbärare" och "Hon som ser".
Två härliga personligheter som är hela min värld.
Att vara mamma till dem är en gåva jag har förvaltat dåligt 2009.
Dags att bli den mamma jag kan och vill vara i år istället.

För hjärteprinsen innebär det att vi får samtalsstöd och att han förhoppningsvis kan hitta en inre trygghet nu.
Han behöver det. En inre trygghet och ro. Det har vi inte kunnat hjälpa honom med, varken hemma eller i skolan.
Nu får vi hjälp och jag hoppas mycket på den hjälpen.
Vad det innebär får vi veta i slutet av den här första månaden av 2010, men jag är försiktigt positiv.

Hösten kom och den känslomässiga berg - och dalbaneturen startade.
Sent på hösten började den färden och än har den turen inte avslutats och jag börjar väl tycka att det inte är alltför angenämnt med alla dessa toppar och dalar i hisnande tempo.
Det kan räcka med djupa backar nu, jag behöver ett mellanläge, men bromsarna fungerar dåligt och hoppa av går ju inte.
 
Vi fick säga hejdå till gammelfarfar Erik. Ett avsked blandat med både skratt och gråt.
Men han har det bra där han är nu. Det vet jag.

Vintern kom och den är kall. Riktigt frostigt bitande kall.
Känslomässigt så kall att det gör ont i själen.
Det återstår att se om våren kan tina upp den frusna, sargade och sårade själen.
Just nu känns det inte så.
Just nu är det en evig limbodans med känslorna.
Jag är trött.
Jättetrött i själ och hjärta, men jag tror ändå någonstans att det blir bra.
Det måste jag tro på, även om hjärtat just nu mest hänger ihop med lite silvertejp och är rejält tilltufsat.
Felet är mitt och ändå inte.
Inget här i världen är svart eller vitt. Eller för den delen rätt eller fel.
Det har jag lärt mig nu, om jag inte visste det tidigare.
Beslutet är mitt och jag får ta konsekvensen av det.
Men att det gör ont och att jag gör andra ont, det gör att jag ligger i fosterställning och hyperventilerar av och till.
Det är en känslomässig smärta jag ibland inte vet hur jag ska hantera, men jag lär mig. Både om mig själv och om andra. Erfarenheter jag både kunde ha och mista känns det som ibland.

Nu vill jag se framåt lite och inte fastna i min känslomässiga vintervärld.

Ett 2010 som innebär förhoppning, glädje och stolthet över sig själv som individ det önskar jag både min fine underbare son och min vackra vilda dotter. För sonen behövs det defintivt. 

Ett 2010 som kommer att skänka glädje och lycka det önskar jag alla jag känner och håller av.

Tack för året som gick och tiden jag fick dela med er då.
Nu lämnar jag året som gick och ska med tillförsikt hälsa det nya välkommen.
Idag med skridskoåkning.
Det kan bli en tämligen rolig upplevelse. Iaf för min omgivning.

Kram

Ja mina vänner just nu är jag inget kul att följa här och så kommer det nog vara ett litet tag framöver.
Det händer alldeles för mycket i mitt liv som gör att jag inte riktigt orkar uppdatera eller eller ens vågar skriva om vad som händer. När jag har ridit ut den här stormen, då kommer jag att skriva igen, men just nu varken orkar, vill, eller kan jag. Energin går åt till att hålla mig ovanför vattenytan.

Jag lovar att berätta mer. Sen. Tills dess kramar jag om er alla!

så for veckan förbi. Vrooooooom har det låtit när jag susat runt på vägarna och jobbat. Vroooooooom säger det när jag gasar förbi och speedshoppar till kontoret.
Jag är kontorsockupant. Japp, jag har ockuperat ett kontor. Nu är jag med eget rum en stund, sen delar jag kanske eventuellt och förhoppningsvis rum med världens bästa Filip. Vi får hoppas på det.

Annars far jag runt och jobbcoachar och har mig. Och letar utbildning och jobb och gud vet vad jag letar åt mina goa omställare.

Nu är det iaf fredag. Jag har inte mycket att förtälja, så det blir en kortis idag. På söndag ska jag till shoppingmeckat på västkusten. Jepp GeKås och shoppa till vildarna.

Nu ska jag ta min kära huvudvärk och inta horisontalläge.

Ont. Ont. Jätteont. Dumma huvud. Om jag nu ska ha ont i huvudet, kan det inte vara när jag själv förorsakat eländet? Näpp, idag är det bara ont, ont, ont.

Mina barn har helt plötsligt upptäckt att jag har bröst: "Vilka snygga tuttar du har mamma! Vilka stora tuttar du har mamma! Vilka säckiga tuttar du har mamma!" Intressant att notera att mina barn tycker olika, olika dagar.
Undrar om brösten ändrar form dagligen, gör de det?

En lördag som har spenderats i samvaro med goda vänner. Bra så, mer sånt.
En dag som började med följande väckning kl. 07.30.: "God morgon Linda Vestman, dags att vakna! Eller ska jag släcka himlen?" sagt av min lilla vildvittra.

Fem härliga timmar fick jag tillsammans med min fd kollega och numera gode vän Mikael med familj. Alltid kul att träffa dem och framförallt så blir Oscar jätteglad för då har han en bästis hos sig. Mikaels son som är ett år yngre är en mycket bra kompis och supermysig 10-åring. Som också sparkar bakut och inte har lätt för sig i skolan. Två vilsna själar som funnit varandra, visst blir man glad?

Imorgon ska jag jobba lite. Rekryteringsjobb för en gångs skull och återigen en ny erfarenhet. Vad kritisk jag blir då. Då ni kommer stavningsfascisten fram i mig och jag försöker läsa massor mellan raderna. En första grovsållning är gjord. Imorgon väntar fler. 140 ansökningar för totalt 2 tjänster. Inkomna på 2 dagar.
Oj!

Så från kl. 14.00. ska jag hitta lämpliga kandidater. Spännande.
Nu ska jag bota huvudvärken. Frågan är om jag ska lägga mig eller ge igen?